Krigets offer


Med armar lätta som fjädrar
Bar jag dig genom barndom
Med lätta steg
Tog du mitt hjärta
Jag log
Du vilade tryggt i famnen min

När de kallade
Lovade de mig dig tillbaka
Jag trodde deras falska ord
Dina armar lättade
Med tunga ord sa du farväl
Tyngde hjärta mitt ner

Ni sänder hem söndriga själar
Som skrikigt sig tills sömns
Som legat runt skrikande röster
Som levt sina år på lånad tid

Mina tårar kan ej läka
Min röst inte lindra
För ni sände hem söndriga själar
Som stängde dörren för alltid

©anne

du dog

Som en kall vind,

drog du förbi.

Som en varm vind,

stannade du kvar

Jag älskade dig innan dina tvång

jag älskade dig innan brunnsparken

(minns du)

Då jag åkte iväg,

(på krurs)

älskade jag dig

Då din far ringde,

älskade jag dig

Då han bad mig hålla tyst,

älskade jag dig

då du bad om min hand,

var jag rädd för dig

När sonen var född

slog jag tillbaka

slog hårt slog blint

(din syster var där)

Hon höll vår son,

bort ifrån våldet,

bort ifrån skriket,

bort ifrån strupgreppet

Bort ifrån blåmärkena

Du dog den dagen

Du bad om ursäkt,

jag gav dig förlåtelse

Du gav mig nya blåmärken

du gav mig ett barn,

som inte var välkommen

(minns du?)

Än en gång ringde din far,

bad mig vara tyst,

du övningskörde

Jag låg på sjukhus efter abort,

som misslyckats

 

Vilken familj lämnar en blödande?

Din gjorde det,

(förutom din syster och mor)

inte min….

 

Minns du dagen du dog?

Den dagen då du sa att sonen inte var din..

Den dagen då du krävde att slippa vårdnad?

Den dagen du ringde din son,

och sa att han inte var välkommen längre..

 

En av dessa dagar dog du slutligen för mig…

Gissa vilken..

 

©anne

När checkade jag ut?

Jag har slutat att se mig om-

slutat att leta

Slutat att se mig som en-

person, som vill leva

Är allt det jag är nu-

det som finns kvar?

Borta är drömmar-

famntag, händer som tar?

Jag har inte slutit mina ögon än

inte slutat att andas

Ändå checkat ut mitt bagage-

tidigare än andra

Jag vill så gärna

älska igen 

 

©anne 

Tvivel

Kanske kan du linda ditt hjärta mellan mina trånande bröst

som för att hålla ihop den?

Jag skriker inte alltid…

endast då hjärtat slits

och jag faller blödandes till marken

endast då kan jag ljuda

men endast då…

Jag stannar med vakter

jag lever med sorg

jag älskar att älska

och glömmer min egna sorg

kanske kan du sända en tanke

kanske en ton

som en sång i moll

Med poeter som andas

som visar det som de kan

skallar högt då orden står stilla

kanske

kanske

nej det finns inget mer att hämta här….

inget mer….

nej….

©anne